jenniferkatarina

Kvällen har varit jobbig. Tårar har runnit och jag satte mig där jag alltid brukar sitta när jag känner såhär för att kunna stänga ute allt och alla, för att gråta ut, för att tänka, för att bli tom. Förflyttade mig till sängen och försökte lugna mig, gick väl sådär. Känns som att jag håller på och få ett psykbryt eller nått. Antar att sömnbristen jag lider av för tillfället inte hjälper, eller att inte förstå nån av de tre uppgifterna till VFU:n, och heller inte att försöka konversera med idioter. 

 

Känslan av att nästan vilja gråta ut allt man känner innombords för att gråten redan sitter där i halsen och med tårar som hotar att svämma över.

Den känslan är inte välkommen längre.