Fredagen den 23 oktober 2015

Ett år och tjugo dagar har det gått sen sist jag skrev. Men egentligen inte eftersom det inte var min text. Det var en text som jag fastnade för och som jag älskade, en text som var så fin att jag ville låna den. Den texten var så passande just då. Den väckte en känsla och jag fantiserade om att den känslan var verklig, fantiserade ända tills den blev verklig för mig. En inbillad känsla. Artificiell. Konstgjord.
 
Jag fantiserade om att den här underbara texten handlade om oss, hittade likheter i verkligheten och fantiserade. Romantiserade livet. Och ett tag fanns det likheter att hitta, paralleller att dra, mellan fantasi och verklighet.
 
Allt som hänt sen dess är en som en dimma. Om jag gräver djupt i minnet kan jag minnas hur bra det var förut, hur glad jag var, hur glad du var, och hur lyckliga vi var tillsammans. Men det som var bra i verkligheten försvann nånstans längs vägen men jag höll kvar känslan, den där fina känslan. Tills jag tappade greppet. Jag glömde bort mig och min glädje och hur bra vi faktiskt har varit tillsammans. Minns det knappt. Vet knappt vart tiden tagit vägen. Vart vi tagit vägen. Försäker hålla kvar. Fantisera. Inbilla mig. 
 
Tillslut finns knappt fantasin kvar och känslan avtar med tiden. Känslan som inte får nån ny näring. För det finns inte längre några likheter eller paralleller att dra. Inget i vår verklighet kan längre liknas med texten. Vi finns inte kvar. Existerar inte längre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0