jenniferkatarina

Idag, medan Krista och Emma lamnade barnen i skolan, bad vår "mamma" mig att fota henne och vår minsta kille som inte var i skolan idag. Hon började gråta så jag frågade varför. Det var för att de hittat ett nytt hem åt Namiche så nu har han åkt iväg för att bo med sina nya fosterföräldrar. Resten av barnen vet inget än.

Har man tråkigt så har man, då får man passa på att roa sig genom att inspireras av en massa olika, udda och underbara bilder.

Vill så gärna hem nu. Vill hem till mitt rum, familjen, vännerna. Mitt liv.
Om jag bara kunde ta med mig barnen och vädret härifrån hem.

Längtar till Accra, längtar till London, längtar till Stockholm.




Men först vill jag till Cape Coast för en veckas slappande på stranden!

Jag reste inte iväg för att hitta mig själv eller för att hitta en mening med livet eller för att komma på vad jag ska göra med resten av min tid. Jag reste iväg för att komma bort, från den vardag jag känner och alltid har levt i.

Jag har inte hittat mig själv, för jag var aldrig förlorad. Jag har inte funnit någon mening med livet, för dom har jag haft omkring mig så länge nu. Inte heller har jag kommit på vad jag ska spendera resten av min tid med att göra. Men jag vet vad jag vill och jag vet att nu är jag redo att släppa taget om dig, helt och hållet.

Det är så enkelt för mig att säga det nu, vem vet hur bra jag lyckas sen.

De mest opoassande bilderna jag kunde hitta.

Igår upplevde jag en av de värsta stunderna i mitt liv. Kommer aldrig glömma rädslan i blicken eller ljudet av käppen genom luften och mot ryggen. Tårögda tolvåriga killar och Hon, Henne som jag aldrig kommer återfå respekt för.

Börjar tycka mer och mer om Techiman. Trots enformigheter i vardagen så finns det inget bättre än tiden med barnen och det känns som att jag äntligen har kommit in i rytmen. även fast jag vaknar klockan 04.00 av mardrömmar och släpar fötterna efter mig när jag går ut för att hjälpa till med barnen redan klockan fem, när Emma och Krista fortfarande sover, så är det fullständigt omöjligt att hålla tillbaka ett leende som kommer ända inneifrån hjärtat när våran minsting skiner upp och springer mot mig med utsträckta armar.

Det är en underbar känsla, verkligen! Men det känns ändå sorgligt. För om fyra veckor måste vi ta farväl. Och det blir nog föralltid.

Efter en rättså jobbig helg uppe i norr där vi levt the real African life, är vi nu tillbaks och det känns underbart! Har saknat barnen något enormt under de fyra dagarna vi var borta, men har ändå inte haft tid att umgås med alla än. Det ska jag göra ikväll! Blir mys i soffan framför fotboll på TV.

I Wulugu, Bolgatanga bodde vi i ett "hus" med plåttak som satt fast med hjälp av stenar. Toan var ett hål i marken och duschen en hink och skopa. Men jobbigast var nog ändå bussresan upp och hem. Vagarna är som dom är, dom går upp och ner, kurvor här och där och så är det konstant gropar eller fartgupp på vägen. Så i en trång tro-tro, utan stötdämpare där man flyger så högt att man nästan slår i taket vid varje gupp och med en väldigt egoistisk Holländare som gillar att ha knät intryckt i mitt lår och armbågen i ryggen på mig, kan jag inte mer än säga: Mind your head, it's going to be a bumpy ride!