jenniferkatarina

Kvällen har varit jobbig. Tårar har runnit och jag satte mig där jag alltid brukar sitta när jag känner såhär för att kunna stänga ute allt och alla, för att gråta ut, för att tänka, för att bli tom. Förflyttade mig till sängen och försökte lugna mig, gick väl sådär. Känns som att jag håller på och få ett psykbryt eller nått. Antar att sömnbristen jag lider av för tillfället inte hjälper, eller att inte förstå nån av de tre uppgifterna till VFU:n, och heller inte att försöka konversera med idioter. 

 

Känslan av att nästan vilja gråta ut allt man känner innombords för att gråten redan sitter där i halsen och med tårar som hotar att svämma över.

Den känslan är inte välkommen längre. 

Det var länge sedan jag kände såhär. Känns i alla fall som en evighet sen. På en sekund gick jag från helt okej stabil till mitt vanliga ostabila jag och det har inte hänt på länge, det känns obekant nu. Antar att det kan ha nått med att göra att allt bara är för mycket för tillfället, tiden räcker som vanligt inte till. Har inte haft någon tid för mig, för vänner, för att snacka eller tänka.

Det enda jag kan tänka på är att jag vill bort och jag vet vart jag vill, jag vet vad jag behöver och vilka personer, men det går inte ihop med mitt schema så jag får helt enkelt skita i vad jag känner och behöver och försöka göra det bästa av situationen jag själv satt mig i. Eller situationerna kanske jag ska säga.

 

Stötte i alla fall på en fin vän idag och bara dom minutrarna av välbekant fick mig att känna mig aningen bättre. Behöver skrika eller slå något.. Eller nått sånt..