jenniferkatarina

Det var länge sedan jag kände såhär. Känns i alla fall som en evighet sen. På en sekund gick jag från helt okej stabil till mitt vanliga ostabila jag och det har inte hänt på länge, det känns obekant nu. Antar att det kan ha nått med att göra att allt bara är för mycket för tillfället, tiden räcker som vanligt inte till. Har inte haft någon tid för mig, för vänner, för att snacka eller tänka.

Det enda jag kan tänka på är att jag vill bort och jag vet vart jag vill, jag vet vad jag behöver och vilka personer, men det går inte ihop med mitt schema så jag får helt enkelt skita i vad jag känner och behöver och försöka göra det bästa av situationen jag själv satt mig i. Eller situationerna kanske jag ska säga.

 

Stötte i alla fall på en fin vän idag och bara dom minutrarna av välbekant fick mig att känna mig aningen bättre. Behöver skrika eller slå något.. Eller nått sånt..