jenniferkatarina

Allt är piss just nu. Jag har världens bästa familj och de mest underbara vännerna som jag aldrig skulle byta ut mot något i hel världen! Jag har, materiellt, mer än vad jag egentligen behöver och mer än vad många andra har. -Det finns såklart dom som äger mycketmycketmycket mer än vad jag gör också, men det är en annan femma.- Ändå känns livet helt värdelöst just nu, helt enkelt för att jag inte har RÄTT saker i mitt liv. Och ja, jag är medveten om att jag precis fick det att låta som att jag är en bortskämd unge som inte får vad jag vill och därför är missnöjd med livet. Men det är inte alls så jag menar.

Det är ett fåtal, men stora saker, som jag saknar i mitt liv (saker kanske jag inte ska kalla dem dock då det inte är något man kan köpa sig till) och jag vet att det är JAG som måste ta tummen ur röven och ta tag i saker för att komma dit jag vill. Det är helt enkelt mitt eget ansvar och ingen annans och vore jag inte så lat, korkad och dum (ja, jag vet att dom två sista betyder samma sak) så kanske jag redan skulle haft det jag vill ha. Men tyvärr verkar det som att jag var född för att göra misstag och lära mig den svåra vägen. Vet inte hur många gånger sedan studenten det har hänt att jag gråtit mig till sömns och jag hoppas, varje gång, att morgondagen ska ge mig ny styrka och att saker och ting ska vända mot det positiva.

Som sagt har jag de bästa föräldrarna, som sitter uppe och väntar på att jag ska komma hem efter att ha stormat ut gråtandes och skrikandes. Bokstavligt talat. Och nu ligger jag, återigen, i sägen efter en "gråtatack", med huvudvärk och ångest och hoppas, för imorn ska jag åtminstone ta tag i de saker jag faktiskt kan påverka själv i mitt liv och som jag varje dag önskar ska ske.

"What doesn't kill you makes you stronger" , right? Varför känner jag mig då fortfarande så jäkla svag?