jenniferkatarina

 

Kvällen har varit jobbig. Tårar har runnit och jag satte mig där jag alltid brukar sitta när jag känner såhär för att kunna stänga ute allt och alla, för att gråta ut, för att tänka, för att bli tom. Förflyttade mig till sängen och försökte lugna mig, gick väl sådär. Känns som att jag håller på och få ett psykbryt eller nått. Antar att sömnbristen jag lider av för tillfället inte hjälper, eller att inte förstå nån av de tre uppgifterna till VFU:n, och heller inte att försöka konversera med idioter. 

 

Känslan av att nästan vilja gråta ut allt man känner innombords för att gråten redan sitter där i halsen och med tårar som hotar att svämma över.

Den känslan är inte välkommen längre. 

Det var länge sedan jag kände såhär. Känns i alla fall som en evighet sen. På en sekund gick jag från helt okej stabil till mitt vanliga ostabila jag och det har inte hänt på länge, det känns obekant nu. Antar att det kan ha nått med att göra att allt bara är för mycket för tillfället, tiden räcker som vanligt inte till. Har inte haft någon tid för mig, för vänner, för att snacka eller tänka.

Det enda jag kan tänka på är att jag vill bort och jag vet vart jag vill, jag vet vad jag behöver och vilka personer, men det går inte ihop med mitt schema så jag får helt enkelt skita i vad jag känner och behöver och försöka göra det bästa av situationen jag själv satt mig i. Eller situationerna kanske jag ska säga.

 

Stötte i alla fall på en fin vän idag och bara dom minutrarna av välbekant fick mig att känna mig aningen bättre. Behöver skrika eller slå något.. Eller nått sånt..

Frågor hit och frågor dit. Tankarna virvlar åt ett håll och sedan åt det andra. Det enda jag kommit underfund med är att mitt humör varit rätt stabilt på sistone, mycket uppåt, lite neråt. Mest bra, knapp nått dåligt. Känns helt okej.

 

Frågorna och tankarna är dock svåra, som små gåtor som irrar runt i huvudet och väntar på att bli besvarade och rensade. Men det är svårt att plasera dem i rätt fack. Det går inte riktigt att fånga och sätta en etikett på dem. Det är bra att man har så fina vänner som hjälper till med fina ord, kloka ord. Men ibland fel ord.

 

Planerar ständigt att ta en stund för mig själv, vila, promenera, tänka, läsa. Men det blir inte av och det var en evighet sen sist och det är viktigt för mig. Jag behöver det. Som ett lugnande medel. Det är min terapi.

 

Har varit helt slut dom senaste dagarna, så trött att jag somnat i några timmar runt fyra-fem varje dag. Kan knappt minnas senaste gången jag fick sova ut ordentligt men det är det värt ibland. Som sagt, sömn är överskattat och just nu har det hänt så mycket bra och jag skulle inte byta ut nått av det mot att sova.

 

Igår gick jag runt nervös inför resultatet av min examination som jag fick tillbaka idag, oroade mig över att jag inte skulle kunna tänka på annat under hela dagen. Men när jag var på tillbaks på jobbet och var omringad av alla underbara barn och lekte, pysslade och kramades så glömde jag helt bort nervositeten. Kom hem och såg att jag blivit godkänd vilket betyder att jag klarat min allra första kurs på universitetet. Underbart. Får hoppas att det går lika bra i fortsättningen.

 

Ser fram emot att jobba resten av veckan, ska läsa och skriva lite, njuta av helgen och sedan koncentrera mig extra mycket på att plugga därefter.

 

Veckan har bjudit på både det ena och det andra och som vanligt har allt gått för fort. Kollar i almanackan och ser att jag hunnit med så mycket men ändå inte tillräckligt. Hänger inte riktigt med längre, det känns som att jag skulle behöva stanna tiden och andas för en stund. Prioriterar fel antar jag.

 

Men igår var jag glad. Igår var bra. Från morgon till natt. Kvällen bjöd på olika drinkar och en massa öl med Johanna och hennes Emma och där var det meningen att kvällen skulle stanna men istället mötte vi upp några vänner och lite nytt folk. Träffade bekanta lite här och där, drack, dansade, pratade, skrattade, åkte hem och somnade halv fyra.

 

Sov därför lite för långt in på dagen och tappade ännu mer av min tid satt för sådant jag borde göra. Promenerade från Hammarby Sjöstad till Nacka i ett försök att rensa tankarna. Det gick sådär. Promenader hjälper oftast, som en slags terapi, men jag vet inte riktigt om det fungerade som det skulle idag. Tankarna flyter bara ihop och det är svårt att skilja på vad som är positivt och vad som är negativt, vad som känns bra och vad som känns fel. Har i alla fall fått lite tid för mig själv och lyckats sorterat några tankar. Gick i bara tjocktröjan bland prasslande gulröda löv och med solen i ansiktet. Det var dagens höjdpunkt.

Och så var det oktober.. Som vanligt är mina känslor blandade, jag är smått lycklig men samtidigt ångestfylld. Har lämnat in min första uppsats och det känns bra, men samtidigt fel på nått sätt. Jag har motivationen att göra det jag vill men den dalar när stunden närmar sig. Och såklart är det det här med hösten och mörkret, att vi snart når vintern och kylan. Det är något jag bävar inför år efter år. Men samtidigt kan jag upprepa samma ord och känna glädje. Det är förvirrande.

 

 

Har börjat drömma igen och jag vet inte riktigt varför. Ibland älskar jag det, att drömma, men dom här har tyvärr inte varit bra.. Mest obehagliga.

 

Har saknat jobbet så mycket sen jag slutade. Känns som att det gått en evighet sen jag var där, men egentligen var det ju inte så länge sen. Dagen till ära bjöd på en massa härliga händelser som påminde om hur underbart det kan vara en dag på jobbet. Underbart att veta och känna att det här är rätt. 

 

Brukar uppleva en enorm ångest så fort jag tänker på att sommaren börjar gå mot sitt slut. Värmen som ersätts mot kyla. Himmelen, målad i ett hav av blåa färger blir istället till hundra olika nyanser av grått. Ljuset byts ut mot tidigt mörker, och alla färger som hör sommaren till försvinner.

Satt ute idag, såg hur de gråa molnen samlade sig ovanför mig och hörde sedan dropparna möta asfalten. Kände lukten av regn, lukten av höst, utan någon ångest.

Tänkte på hur jag, när jag var mindre, hörde regndropparna slå mot plåttaket i radhuset och den sövande effekten det hade. Hur underbara mina gummistövlar kändes när jag idag gick runt med dom och tänkte att snart kan jag gå rakt igenom alla vattenpölar som kommer att bildas. Men bästa var den gröna gräsmattan som var fläckad av alla sorters gula löv. För även om alla ljusa, härliga färger från sommaren försvinner för ett tag så har hösten desto mer intensiva och dramatiska färger att erbjuda.